Jag var inte arg, bara rädd. Jag var rädd för det som inte fick hända. Jag var rädd att där fanns något som jag inte fick se. Därför stod jag utanför ditt fönster i en kyla som till och med kan få istiden att häpna.

Jag var rädd. Det är allt.

Förväntan,
Förhoppning.
Jag har lärt mig.

Inte igen.

Varför är det jag som känner mig dum och misslyckad?

Hon tänker alltså på det fortfarande.

Ångrar mig angående mitt föregående inlägg.

Stanna kvar.

Idag är det dags. Händerna är knutna och håret i lockar. Axlar ska klappas och tårar ska torkas.

Eller, så blir det inte alls så.
Men nattens mardröm tog priset. Herregud. Fan S, gå och lägg dig.

- men hälsa på ibland.

Handen om midjan och andetag i nacken. Det är då hjärtat slår ett extra slag.

Luckiest girl on the planet.

På torsdag gäller det; avskedet. Kanske får jag sova ordentligt någon natt efter det och slippa undan mardrömmarna för någon sekund. Vid närmare eftertanke kanske "mardrömmar" inte är den rätta kategorin att placera de i.
De är bara så fruktansvärt verkliga och den ena mer lik den andra. Är det hjärnan som spökar eller är det ett rop på hjälp?

Vad händer egentligen?

Tack för att jag får somna intill världens finaste människa.
Tack för att jag får bli kysst av världens finaste människa.
Tack för att jag får bli älskad utav världens finaste människa.

Tack.

Detta är på riktigt. Snälla, låt det förbli såhär för alltid.

"Forever" står det på ringarna hon fick av mig i julklapp som vi nu bär på varsitt finger. Jag vet inte vad framtiden har att ge och jag vet inte vad hösten kommer att ha för konsekvenser. Men en sak är jag säker på: jag är beredd att satsa. Jag är beredd att tro på oss till hundra procent. Kanske är vi faktiskt menade för varandra, vem vet? Det jag vet är iallafall att jag älskar denna människa till djupet av mitt hjärta. 

Jag mår så bra och jag är så lycklig. Trots att vi ibland skriker i tårar så slutar det alltid med en kyss eller två. Det är det fina med oss; att vi kan vara oss själva. Vi har ingen sådan där låtsas variant till kärlek utan mer en sån - vad kallar man det? 

Just det, äkta.

Jag vill ha det såhär för alltid. Jag vill kunna skratta tills magen gör ont och ha den där måndagsångesten tillsammans. Jag vill fortsätta somna och vakna vid hennes sida och fortsätta att le åt våra fina samtal. Jag vill fortsätta mitt liv med henne och allt vad det innebär.

Hon är perfekt,
hon är min. 
"Kom till kyrkan. Han är jätteledsen"

Jag låg och sov när detta sms vibrerade sin väg ner till min mobiltelefon på soffbordet. Tillsammans med sms:et kom en konstig känsla som bestod utav ett sorts beskydd. Han var ledsen och ingen visste vad de skulle göra. De behövde mig. Jag gick med snabba steg följt av ett maratonlopp innan syret försvann och jag blev påmind om varför jag borde börja på det där gymmet igen.
Utanför kyrkan satt min bästa vän med tårar ner till knäna. "Han är så ledsen, så arg, så rädd". Jag stannade inte upp utan lät den konstiga känslan styra mig in genom dörrarna och in till ett av de små rummen.
Där satt han, med spända knogar och huvudet begravt i bordsduken. Det värsta var hans skrik, hans skrik efter rättvisa. 

Fan också.

Jag gick fram till honom medan den lilla samlingen av okända ansikten släppte hans rygg. Jag kramade honom och kände hur han skakade. Min hand höll om hans och jag kan fortfarande känna hur hans naglar trycker in under mitt skinn. Jag minns inte vad jag sa, men det var något - något som fick honom att börja andas. 

Trots att vi inte sett varandra på nästan två år förutom de där gångerna på busshållplatsen så var allt som vanligt. Vi var tillbaka där vi sagt hejdå, där vi på något sätt avslutat vår vänskap som vi nu snabbt plockade upp från marken igen. Vi vet varandras gränser och framförallt så bryr vi oss om varandra. Vi har en sådan fin relation, inte en sån: "hej, jag är kär i dig" - relation och inte heller en: "ska vi dela kompisband?". Detta är mer en syskongrej, fint helt enkelt.

Jag är glad att vi hittat tillbaka till varandra, för djupt där inne så vet jag att vi kommer att förbli vänner för resten av våra liv. 
Denna vecka har varit en utav de konstigaste och mest oförutsägbara i historien.
Jag tömt hela min själ på tårar - så många tårar jag inte visste fanns. Det skulle vara en lögn om jag sa att jag inte var arg just nu, för det är jag. Så in i helvetes jävla arg. Jag är arg på livet för att det chockerar oss alla på ett sätt som gör att vi trillar baklänges med huvudet före (och det ska det fan mycket till för att man överhuvudtaget ska lyckas med att trilla baklänges med huvudet före..) Livet kan ibland vara så orättvist. 

Jag har spenderat timmar liggandes i sängen med ögonen fästa i taket. Det finns så mycket som jag borde hålla hårdare i, så många som jag har att förlora. Men det som får ögonen att vattnas är tanken på hur synd det är att ett dödsfall ska få mig och så många andra på just dessa tankar. Varför nu och inte förut?

Men det ska tilläggas att jag hittat tillbaka till de där vännerna som följt mig från min första stund. De där som har en arm på min axel och som aldrig skrattar åt mina skämt. De där vännerna som ser rakt igenom mig och som känner mig - på riktigt. 

Jag kunde aldrig tro att en kvällspromenad eller
en stund i kyrkan bland tända ljus kunde ge så mycket.
Men det har det. 

Och tack Sebbe för det. 
 
"Sebusa, nu står jag här och skriver i en bok på din minnesstund. Vem fan kunde tro det? Du måste sluta överraska sådär. 
Jag vill att du ska lägga armen om mig som du brukade i din blårandiga tröja och säga "Felle, det löser sig". Sedan skulle vi skratta sådär som vi gjorde när Otto åt hela nutellaburken, minns du det? Fan Sebbe, jag saknar dig.

Kom tillbaka.

All kärlek,
Felle"
Är jag kär?

- Ja, såinihelevetesjävlamycket.

Är jag lycklig?

- Om att vara lycklig innebär att det pirrar i magen varje gång jag ser på henne så JA, så jävla lycklig. 
En gång skaffade jag en blogg, sen skaffade jag en till och därefter ännu en. Där skrev jag om hur min vardag såg ut; vad jag åt - hur mycket jag inte tränande - och hur många prov jag hade ångest inför.
   Sedan fyllde jag år, och blev ett år äldre. Då slutade jag med tramset om dagens outfit och rubriker som innehöll ett hemligt budskap och försökte leva ett liv utan de där extra timmarna vid datorn. Trots att mina tidigare inlägg inte innehöll några direkta känslor så insåg jag att jag behövde skriva. Då skaffade jag ännu en blogg, men ett annorlunda domän. En hemlig blogg. Känslorna som blev över hamnade där och det hjälpte mig att förstå livet lite bättre. 
 
Sedan blev jag kär - på riktigt - och släppte alla djupa texter om situationer jag inte riktigt orkade lösa. Jag avslutade ännu ett kapitel i mitt liv. Men nu är jag här igen. I en period i mitt liv då jag vill skriva, då jag faktiskt vill känna. 

Men hur tänker jag när jag döper denna plats till något så löjligt som "abstinens". 
Är det min abstinens efter skrivandet? Er abstinens efter att få läsa? Vem vet. Inte ens jag.

Nu kör vi.