04

0kommentarer

Denna vecka har varit en utav de konstigaste och mest oförutsägbara i historien.
Jag tömt hela min själ på tårar - så många tårar jag inte visste fanns. Det skulle vara en lögn om jag sa att jag inte var arg just nu, för det är jag. Så in i helvetes jävla arg. Jag är arg på livet för att det chockerar oss alla på ett sätt som gör att vi trillar baklänges med huvudet före (och det ska det fan mycket till för att man överhuvudtaget ska lyckas med att trilla baklänges med huvudet före..) Livet kan ibland vara så orättvist. 

Jag har spenderat timmar liggandes i sängen med ögonen fästa i taket. Det finns så mycket som jag borde hålla hårdare i, så många som jag har att förlora. Men det som får ögonen att vattnas är tanken på hur synd det är att ett dödsfall ska få mig och så många andra på just dessa tankar. Varför nu och inte förut?

Men det ska tilläggas att jag hittat tillbaka till de där vännerna som följt mig från min första stund. De där som har en arm på min axel och som aldrig skrattar åt mina skämt. De där vännerna som ser rakt igenom mig och som känner mig - på riktigt. 

Jag kunde aldrig tro att en kvällspromenad eller
en stund i kyrkan bland tända ljus kunde ge så mycket.
Men det har det. 

Och tack Sebbe för det. 
 

Kommentera

Publiceras ej