05

0kommentarer

"Kom till kyrkan. Han är jätteledsen"

Jag låg och sov när detta sms vibrerade sin väg ner till min mobiltelefon på soffbordet. Tillsammans med sms:et kom en konstig känsla som bestod utav ett sorts beskydd. Han var ledsen och ingen visste vad de skulle göra. De behövde mig. Jag gick med snabba steg följt av ett maratonlopp innan syret försvann och jag blev påmind om varför jag borde börja på det där gymmet igen.
Utanför kyrkan satt min bästa vän med tårar ner till knäna. "Han är så ledsen, så arg, så rädd". Jag stannade inte upp utan lät den konstiga känslan styra mig in genom dörrarna och in till ett av de små rummen.
Där satt han, med spända knogar och huvudet begravt i bordsduken. Det värsta var hans skrik, hans skrik efter rättvisa. 

Fan också.

Jag gick fram till honom medan den lilla samlingen av okända ansikten släppte hans rygg. Jag kramade honom och kände hur han skakade. Min hand höll om hans och jag kan fortfarande känna hur hans naglar trycker in under mitt skinn. Jag minns inte vad jag sa, men det var något - något som fick honom att börja andas. 

Trots att vi inte sett varandra på nästan två år förutom de där gångerna på busshållplatsen så var allt som vanligt. Vi var tillbaka där vi sagt hejdå, där vi på något sätt avslutat vår vänskap som vi nu snabbt plockade upp från marken igen. Vi vet varandras gränser och framförallt så bryr vi oss om varandra. Vi har en sådan fin relation, inte en sån: "hej, jag är kär i dig" - relation och inte heller en: "ska vi dela kompisband?". Detta är mer en syskongrej, fint helt enkelt.

Jag är glad att vi hittat tillbaka till varandra, för djupt där inne så vet jag att vi kommer att förbli vänner för resten av våra liv. 

Kommentera

Publiceras ej