Jag var inte arg, bara rädd. Jag var rädd för det som inte fick hända. Jag var rädd att där fanns något som jag inte fick se. Därför stod jag utanför ditt fönster i en kyla som till och med kan få istiden att häpna.

Jag var rädd. Det är allt.

Förväntan,
Förhoppning.
Jag har lärt mig.

Inte igen.

Varför är det jag som känner mig dum och misslyckad?

Hon tänker alltså på det fortfarande.

Ångrar mig angående mitt föregående inlägg.

Stanna kvar.

Idag är det dags. Händerna är knutna och håret i lockar. Axlar ska klappas och tårar ska torkas.

Eller, så blir det inte alls så.
Men nattens mardröm tog priset. Herregud. Fan S, gå och lägg dig.

- men hälsa på ibland.

Handen om midjan och andetag i nacken. Det är då hjärtat slår ett extra slag.

Luckiest girl on the planet.

På torsdag gäller det; avskedet. Kanske får jag sova ordentligt någon natt efter det och slippa undan mardrömmarna för någon sekund. Vid närmare eftertanke kanske "mardrömmar" inte är den rätta kategorin att placera de i.
De är bara så fruktansvärt verkliga och den ena mer lik den andra. Är det hjärnan som spökar eller är det ett rop på hjälp?

Vad händer egentligen?

Tack för att jag får somna intill världens finaste människa.
Tack för att jag får bli kysst av världens finaste människa.
Tack för att jag får bli älskad utav världens finaste människa.

Tack.

Detta är på riktigt. Snälla, låt det förbli såhär för alltid.